Jag älskar min pojke. Han är beundransvärd. Var på enormt taskigt humör när jag kom dit idag och försökte hela tiden omedvetet få igång något. Jag skällde, gnällde och bet nästan av hans huvud. Och när jag var klar drog han ner mig i soffan, kramade och pussade mig och sa att han älskar mig. Jag var ett stort frågetecken.Skulle han gjort så mot mig skulle jag lackat totalt.Men inte han.Han såg tydligen på mig att jag behövde agera ut lite. Det är läskigt hur bra han läser mig.Älska!Nu måste jag lägga mig.Kattvalpen måste sova.Gonatt

Varför existerar jag?Existerar jag??

Mamma mejlade över den här bilden. Hon tyckte den stämde in så bra på mig.

...but they don't need me anymore.Jag är ensam.Visst, jag har pojken, men han har sina problem att reda ut och är så frånvarande jämt. Aldrig riktigt nära. Aldrig sådär innanför huden som förr.Bumbii är så lycklig med sin pojke att jag känner mig överflödig. Hon behöver mig inte längre.Ensamhet när man vill tvåsamhet.Surt.Det är plågsamt när ingenting blev som det var tänkt.

I duschen syns det inte om du gråter