Jag känner mig ungefär lika levande som en hög med smutsig tvätt. Ångesten håller mig i handen och paniken svider i hjärtat. Jag är ensam. Jag vill leva konstant symbios med en annan människa. Jag behöver det nu för att slippa ifrån övergivenhetsångesten. Jag behöver någon som kan skydda mig när ångesten tar styrpgrepp på mig och viskar "Du förtjänar det din äckliga hora". Men jag har ingen. Så jag gör alla och framförallt mig själv besviken igen. Och igen och igen och igen. Varför kan det inte bara ta slut?