Jag vill inte hem. Jag trivs här, med det här livet. Men jag vet att det måste ta slut imorgon. Och jag vill egentligen hem, det vet jag också. Därhemma finns det så mycket bra. Att ha Bumbiibaby alldeles i närheten, kunna träffa soetnövs när jag behöver och dessutom har jag en vacker anka att skicka till min snuttjulle. Men därhemma finns också allting dåligt. Ångesten som uteblivit de här dagarna har börjat krypa tillbaka och kommer överväldiga mig när jag sätter nyckeln i dörren eller kanske redan när jag kliver av tåget. Det som jag lämnat kvar där kommer kväva mig. Hur kan livsuppehållande saker förändras så radikalt och istället sakta dra åt snaran om halsen? Och ändå.It shouldn't hurt me to be freeIt's what I really needto pull myself together...Hela jag kommer eka av trasighet när jag ligger där på golvet med blodet igen. Men det får helt enkelt ta o fungera så. Trasigt och tomt, for now. Den grava ångesten får jag mota bort med snuttisgos systerleenden bumbiikramar och soetnövspussar. Det måste tamigfan hjälpa annars vet jag inte var jag hamnar. Någonstans måste jag hitta styrkan att stå emot, jag tänker inte låta något sånt smutsigt knäcka mig knuffa mig över kanten. Vadsomhelt men inte det. Så mycket är det inte värt.Träffade någon ny idag. Någon okänd. Mest gjorde jag det för att bryta tristessen men lite för att jag hoppades på att han skulle göra mig illa. Det gjorde han inte. Han fick mig bara att inse att jag inte kommer nöja mig med något mindre än det jag vill ha. Och det jag vill ha kan jag inte få. Så mitt liv kommer bli tomt. Eko. Tomhet igen. Ett genomgående tema i min existens. Nu måste jag packa, hela rummet är fullt av mina saker och jag kommer glömma hälften. Sen ska jag lura ut hur man öppnar fönstet och röka. Och jag är inte trött så jag kommer inte kunna sova och mina piller har jag inte med mig fast det är nog bäst för jag kommer bara få fem timmars sömn inatt om jag lägger mig nu och då skulle pillrena vara kvar i kroppen när jag åker och jag skulle somna på tåget och då skulle jag missa min station och hamna långt långt borta. Tragiskt. Eller kanske inte.