Meningslöst meningslöst meningslöst.Ännu en meningslös dag är på väg att ta slut. Meningslös men faktiskt helt okej. För att vara meningslös.Har spenderat tid med min kära far idag, typ kollat på film, ätit lite och sen somnade jag i soffan. När jag vaknade hade han åkt till jobbet men lagt pengar och cigaretter på min väska.Han har sina ljusa, min far.Då.Nu?Sen?Spela roll.Meningslösheten kväver mig, tomheten äter upp mig inifrån. Hur kan man känna så mycket och samtidigt vara helt tom?

Varför är det såhär? Varför blir det alltid såhär?Varför gör jag jämt fel för?Är det så svårt att göra rätt? Jag förstår mig inte på mig själv, eller någon annan heller för den delen. Och jag hatar det. Blä.Att allting går åt helvete, all ångest, all skit som bara läggs på hög, måste ju vara beviset för att jag är en idiot. Att jag inte är menad att vara här. Att jag egentligen borde gå och dö.Egentligen så är jag bara på pissigt humör just nu och bara så jävla trött på att misslyckas, så det finns ingen egentlig anledning till oro. Om nu någon skulle bry sig. Man kan ju hoppas.Men seriöst?Är det meningen att man ska vantrivas såhär?Så kan ju inte vara.Det skulle vara hemskt.Det är hemskt.Det är sanslöst hur mitt liv går på en oändlig rutin just nu. Dag efter dag, vecka efter vecka.Plugget. Äta. Interneta. Festa lite. Fika. Sova.Enbart med undantag av att maträtterna förändras eller festen ibland blir inställd.Jag vill ha mer. Jag vill vara mer. As usual. Sällan att jag vill det lixomMen serri, jag vill bara slita mig loss, göra en massa dumma och spontana saker. Roliga saker.Jag vill sluta vara fet, ful och tråkig. Jag vill inte längre vara den där dumma bruden som går och suktar efter och förälskar sig i de där ouppnåliga pojkarna som jag ändå aldrig kommer att få.Men om vi slutar att självömka för ett tag och börjar hoppas lite så kanske saker börjar förändras lite. För vem vill ha en deprimerad och ångestframkallande idiot som kompis eller flickvän? Ingen. Ne just det. Men jag vet hur det kommer gå, med självömkande eller inte. Jag kommer aldrig komma ur det här träsket. Och jag kommer aldrig sluta gå och hoppas på att pojken jag vill ha ska vilja ha mig, trots att jag är skabb för honom. Jag kommer aldrig sluta hoppas på att jag en dag ska duga trots att jag har fått för mig att jag alltid måste bli lite smalare eller lite smartare. Jag kommer aldrig sluta hoppas, och det hatar jag mig själv för. Tänk vad lätt det skulle vara om hoppet bara kunde fara åt helvete.Ne, förlåt. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det här patetiska och väldigt osammanhängande inlägget men jag är bara så förbannad på mig själv. Och så trött på min meningslösa tillvaro.Men ah, sluta nu ditt mähä!Ne.Nu ska jag gå ut och gå, fastna i en massa tankespiraler och må sämre än jag borde.Som vanligt.