Ujujuj. Nu är Belli illa ute.Hon har lyckats spränga ena högtalaren till datorn.Fucketifuck!Vad ska mamma säääga?btw, så är det egentligen inte mitt fel, det var en jävligt mesig högtalare som inte pallade lite techno på hög volym.Im sooooo död.

Nu har jag diskat, dammat och börjat med naturuppgiften. (Nej, ni behöver inte resa er, sittande ovationer räcker.) Har även trollat ihop en supersmaskig kladdkaka bara sådär, helt imponerad över mig själv faktiskt. Receptet skulle jag gärna dela med mig av men eftersom jag improviserade när jag gjorde den och mitt minne är som teflon så sket det sig redan från start. Men om ni skyndar er hit så kanske det finns några smulor kvar när ni kommer, annars kan ni få några torra mariekex som jag hittade i skafferiet inatt.Meeeen nu jag borde fortsätta med genetiken och sluta såsa vid datorn...Fast jag tar nog en bit kladdis istället, slänger mig i sängen och kollar klart på Big Fish.Det är tragiskt men jag har ingen självdiciplin!

Darn!Meningen var att jag skulle vara duktig flicka idag och städa rummet och plugga som ett djyr.Men ne, alla som känner mig vet ganska väl vid det här laget att när det kommer till saker jag har noll intresse av att göra så händer det ganska snabbt att jag halkar in på andra aktiviteter.Och idag är självklart inget undantag, hann skriva två punkter på stilanalysen till svenskan och dammsuga innan jag hittade Stephen King boken Drakens ögon under en hög kläder och efter jag läst första sidan var jag fast. Så nu har jag spenderat de senaste två timmarna med att läsa den för fjärde gången. Har nästan sittsår ffs, men de var det värt, boken är underbar. Mm, om man skulle läsa den igen kanske? Ne. Blir nog fan ett tappert försök att göra kladdkaka istället. Har ju fått värsta smarriga receptet av Plåstret av alla människor.Mm, jag vet, det är helsjukt.

Jag har slarvat som fan med mina piller senaste tiden. Och det syns på mig och märks på mitt humör. Uscha, jag måste skärpa mig.Jag vet att piller inte är bra men jag behöver dem för att kunna fungera normalt och jag har faktiskt trappat ner massor. Förut var jag tvungen att ta piller för att kunna sova, för att orka gå upp på morgonen, för att våga äta, piller för allt möjligt och omöjligt och slutligen piller för att inte må illa av alla de andra.Nu tar jag bara sömntabletter vid de sällsyntatillfällena när sömnen vägrar infinna sig och de piller jag verkligen behöver för att kunna äta.Men som sagt, har slarvat med dem och både humöret och kroppen hatar mig för det.Bollibelli is back in town. Eller det känns så och det känns verkligen i n t e bra, jag behöver mina små vänner, mest för sinnesfriden, för att jag inte ska sluta äta igen.Jag blir så jobbig då, både för omgivningen och mig själv.Hmm, jag är totalt flumm jue.Måste bero på huvudvärken.