Jag typ saknar honom ibland...typ nu.Fast det går över...typ nu.

Jag mår inte bra. Jag borde må bra, men gör gör inte det. Jag är arg, ledsen och ångesten leker i ögonvrån. Det är ju bestämt att jag inte ska må såhär. Jag bestämde ju det! Förmodligen är det bara en liten svacka och om några dagar så är allt bra igen, men det hjälper inte nu. Inte alls. Jag hatar mina svackor. Jag hatar den illavarslande oroskänsla i magen. En känsla över att allt kommer att gå åt helvete igen. Jag vill kräkas.Jag behöver någon jag kan krypa upp hos när allting krackelerar såhär. Någon som kan hålla om mig när ångesten gör det svårt att andas, någon som håller mig i handen och drar mig ifrån den svarta avgrunden som öppnas vid mina fötter. Någon som hindrar mig från att falla ner i den.Det skulle vara skönt med någon. Men tills vidare är jag on my own.Och det ska väl gå det med hoppas vi. Men för säkerhets skull kan ni ju hålla tummarna för mig.