Ångest. Rastlös. Klättrar på väggarna. Kliar i magen.Jag vill göra någonting. Vad som helst. Något kreativt. Roligt. Samtidigt vill jag inte göra någonting. Bara sitta på balkongen, lyssna på musik, dricka glögg och röka. Alternativt sova.Jag hatar det som upfyller mig just nu. Det känns som om jag spricker, krackelerar totalt. Allting blir jobbigt, irriterande, ångestframkallande. Jag vill inte. Vill inte känna, vill inte existera längre. Det är bara trasigt att existera.Kan inte du ge mig en örfil, tack?

Varför ska alla så fort jag säger att jag hatar julen omvända mig till julälskare?Jag packar inte på er massa trams om varför julen är skit så ni borde inte packa på mig en massa skit om varför jag borde älska julen. Låt mig hata julen ifred, jag kräver inte att du ska hata den bara för det.

Det är en sak som är jävligt märkligt med killar. Ta Mr.Drugdealer, Mr.Pimp och min pojke till exempel.Jag träffade både min pojke och Mr.Drugdealer genom Mr.Pimp Båda var hans vänner.Båda visste att han var tänd på mig.Ändå stötte de båda på mig.(fel nummer 1)Men när det kom till kritan och vi skulle ha sex kände jag mig lite tveksam eftersom jag inte ville såra Mr.Pimp och ställa till något i deras vänskap.Då kommer repliken"Han är inte min vän, jag känner känner knappt killen" (fel nummer 2)Exakt samma replik vid två tillfällen av två olika pojkar.Jag fattar lixom inte hur de kan vara "nära vänner" för att tre timmar senare förneka den vänskapen för att få ligga lite.Visseligen är ingen av dem vänner längre så det spelar ingen roll nu. Men ändå?

Jag är så trött att jag hickar. Jag vill inte gå till jobbet!