Farbror VattenMelon möter Farbror ÖverkoktBlomkol och Farbror RuttenBanan ringer från Afrika

jag har taskig humor

Mim mamma är sanslös. Hon skulle ta en snabbdusch. Nu har hon varit i badrummet i en timme. Update:Hon kom ut nu.Och säger åt mig att ta en snabbdusch för att det är så sent.Och vems fel är det om jag får fråga?

Har just sorterat lite i datorn, lagt all text i en mapp, alla bilder i en annan mapp osv.Well, inget speciellt med det. Förutom att jag hittade mååånga bilder på mig själv (sk. egobilder). Ett väldigt enormt mycket skrämmande stort antal. 1054 stycken för att vara exakt.Vart kom de ifrån?Hmm... mysko.

Nu proppar mamma i mig naturmedicin igen.Fick maxdosen på 4 piller nu men känner på mig att jag nog skulle behöva svälja hela förpackningen för att ens börja gäspa...

Jag kan inte vinka till Fuglesang för att jag inte bor i Göteborg, Malmö, Halmstad, Kalmar eller Kristianstad.Det måste ju vara diskriminering av något slag, inte sant?

Jag kom just på en sak.Amadeus kommer dö.Inte nu då. Verkligen inte nu.Men min lilla kattvalp kommer dö (troligen) innan mig.Det har jag ärligt talat inte tänkt på innan.Usch.Bara själva tanken på att den lilla pälstussen som inte är större än att han passar perfekt i min handflata kommer bli gammal och dö någongång i framtiden gör att jag nästan inte vill ha honom längre.Inte för att jag inte älskar honom, för det gör jag, han är min bäbis. Mitt fluffiga hjärtegull. Utan just för att jag älskar honom. Han kommer finnas med mig dag ut och dag in i lite drygt 15 år om allt går bra och han håller sig frisk.Jag kommer busa med honom, mysa med honom, sova med honom, ja göra allting man gör med en liten kisse. Och han, han kommer trösta mig när jag är ledsen, hålla alla de hemligheter jag kommer anförtro honom hemliga, lugna mig när paniken kommer krypande och bara vara min älskade livskamrat.Också en dag, efter alla dessa år så kommer han vara en gammal kattvalp och sedan helt plötsligt kommer han inte finnas här längre.Det är tanken på det tomrummet som får mig att tveka på om jag verkligen borde ta hem honom.Men å andra sidan... Tänker jag så så kan jag ju sluta umgås med levande varelser på direkten. För alla kommer ju dö förr eller senare. Tyvärr så är det så.Jag antar att det är därför man ska leva varje dag som om den är den sista och aldrig skiljas som ovänner. För det kan ju vara sista gången man ses.Om ni ursäktar mig nu så ska jag nog gå och ringa varenda person som jag har omkring mig och upplysa dem om att de är speciella, att jag inte skulle kunna leva utan dem och att jag älskar dem.Bara utifall att.

Köpte boken Shoo Bre igår. Och det var kärlek vid första sidan. Jag älskar den. Läs läs läs!Sen kan man ju påstå att jag älskar den för att jag älskar invandrare, umgås med invandrare och är ihop med en invandrare, men den var mer än så. Hela boken inger lixom en känsla av hopplöshet men ändå glittrande glädje. Och huvudpersonerna kryper in under huden på dig så att du inte kan lägga ifrån dig boken bara för att du måste veta vad som händer med dem.Jah, ni gör som ni vill, men jag tycker fortfarande att har ni inte läst den så gööör det för böveln.Och när jag ändå är på g kan jag ju mysa lite över omslaget också. Den pojken skulle man ha mellan två vita. Haha.