Mår inget vidare. Allt är bara blaha. Det är inte ångest, utan mer...vakuum.Jag känner mig genomskinlig och tunn. Nästan osynlig.Det ekar tomt i huvudet, jag kan inte tänka. Nej, jag vill inte tänka! Vad finns det att tänka på egentligen? Inget spelar ju någon roll i alla fall.Så känns det.Jag är så trött på den här känslan. Vill inte känna såhär.Önskar att jag kunde fånga den i en glasburk och gräva ner den. Jag kommer inte gå sönder. Inte igen. Nu har jag änglar som skyddar mig. Men det känns som om jag skulle göra det.Ramla sönder i tusentals bitar.Vilka änglar?Jag har ingen.Ensam.Vill vara nära nära, under huden, leva i symbios, men kan inte. För mycket saker ivägen.Inte mina. Deras.Jag vill finnas kvar när de är klara med sitt.Tveksamt om jag är det.Ensamheten dödar mig.Allting och ingenting gör mig trasig.Varför är jag så jävla fel?

 

Ronja

31 oktober 2006 22:21

förstår vad du menar... jag känner på ungefär samma sätt.

http://smektuben.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Herregud vilken dag. Skolan är verkligen jobbig ibland. SÅ mycket att göra och så lite tid. Har iaf ingen håltimme imorgon då jag ordnat så jag slipper svenskan. Det är skönt.   ...

Helt otroligt hur segt blogg.se är. Hur svårt kan det vara?? Fixa det. Annonsörerna kan ju inte tycka så bra om att deras annonsplats strular JÄMT. ...

    Nu får det fan ta och sluta!     Förresten. Fortsätt tävla!       Nu ska jag röka sen har jag prov. Ciao ...

  Han gick.    Yay.   Nu ska det bara sluta snöa också.

  Nu har fanskapet bakom gått över till melodifestivallåtar.   Det är han eller jag.       ...