För inte så länge sen var du det enda som fick mig att fortsätta andas.Jag tänkte på dig jämt.Du fick mig att le på riktigt.Sen hände något och du blev den främsta anledningen för att sluta andas.Jag tänkte fortfarande på dig jämt.Men nu fick du mig bara att gråta.Nu är du en del av det förflutna.Nu tänker jag på dig ibland.Men jag blir inte längre glad.Inte heller blir jag ledsen.Det känns mest tomt.Frustrerande på något vis.Ibland irriterande.Att förlora dig var det värsta jag trodde kunde hända.Och det var det.Ett tag.Sen gick det över.Jag gick vidare.Det var inte lätt, men det gick.Jag kom underfund med att jag klarar mig så jävla bra utan dig.Men jag tror att jag förlorade en av de finaste människor jag mött.Ibland blir det bara inte sådär bra som jag vill.Men jag vet att jag hittar nya fina människor, nya vägar, när något faller sönder.Allt är inte kört.Det finns ingen anledning till att vilja dö bara för att en väg rasat samman.Det har du lärt mig, och det tackar jag för.