Det går fort nu. Bit efter bit av livsviktig substans faller bort och upplöses i aska. Att ersätta bitarna med annat på kort sikt är löjligt lätt, jag behöver bara säga ja. Men på lång sikt. Hur kommer det bli när jag vågar känna efter hur tom jag blivit? Hur ensam jag egentligen är. Psykbryt here i come. Falskhet är äckligt. Jag mår illa när jag tänker på hur det kletar över saker som var vackrare än glitter i vinden.Glassplittret är tillbaka. Men nu sitter det inte bara i andetagen. Det finns i varenda tanke jag tänker, varje rörelse jag gör. Måste.Gå.Försiktigt.Fram Får inte ramla. Inte ens snubbla lite. Om jag snubblar kommer splittret sprätta upp mig inifrån. Förblöda.Han håller mig samman nu. Men ibland räcker han inte till. Det gör ont. Ont för mig. Och ont för honom."Hur ska jag kunna rädda dig habibi, när jag inte ens kan rädda mig själv?"Jag gör honom ledsen när jag inte orkar le.Förlåt habibi